Sir Karl R. Popper, 1902-1994, österrikisk-brittisk vetenskapsteoretiker, politisk teoretiker och professor vid University of London

Det är dags att återupprepa Poppers idé om falsifierbarhet som krav på vetenskapliga teorier. Som jag nämnde i förra inlägget om Jörgen Weibull används matematiken och statistiken normalt för det. Men frågan aktualiserades av Nathan Shachar i DN den 31/1 då han skrev sin slutreplik i ämnet Said och ”Orientalismen”. Shachar skrev något som inte alla samhällsforskare har aktuellt, tyvärr, att döma av kommentarerna om hans artikel i sociala media, såsom Högskole- och Universitetsläckan på Facebook. Shachar skrev:

Det värsta med genusvetenskap och postkoloniala kulturstudier är inte att dess utövare så ofta är okunniga fanatiker, utan att deras metoder inte alstrar någon ny kunskap. (…) Metoden beskrivs bäst som motsatsen till Karl Poppers kända recept på empirisk forskning: ”Sök de svagaste punkterna i din hypotes och bombardera dem med motargument”. Said, Foucault och deras efterföljare utgår inte från prövbara hypoteser utan från åsikter som i praktiken fungerar som axiom. I stället för att rådbråka dem skyddar de dem från invändningar.

Tack vare Gunnar Falkemark fick jag min dos Popper i rätt tid: b-nivån i statsvetenskap, 1978 på hösten, tror jag.

Men i hur många uppsatser, avhandlingar och forskargärningar följs dessa krav på vetenskaplighet? Vad jag kan se är att ‘confirmation bias’ (snedvridenhet i slutsatser pga att bevis söks för att konfirmera, inte falsifiera) är mycket mer attraktivt. När man slår på termen ‘falsifiering’ eller ‘Popper’ i forskningsprojektplattformen SweCris (passande namn?) får man exempelvis inte en enda träff bland samhällsforskarprojekten.

Frågan spelar stor roll i vår tid då det ofta påpekas vikten av att undvika ”fake new” och hålla sig till fakta. Vad är då fakta och kunskap? Många reagerar som om det vore självklart att översätta det som är ”vetenskapligt bevisat”. Men hoppsan, det var ju just det som vetenskapen inte skulle eller kan göra, bevisa fakta eller kunskap. Det var falsifiera den skulle eller kan. Falsifiering kräver i sin tur formuleringar av hypoteser som går att pröva mot verkligheten.

Det är inte bara genusvetenskap och postkoloniala kulturstudier som brister i det, vill jag påstå. Mitt eget ämne statskunskapen (kanske adekvatare benämning än statsvetenskapen) vimlar av påståenden som är axiomatiska och således ovetenskapliga.

Men det var ju det jag inte skulle hålla på med i år, gnälla på statsvetarna. Utan istället skriva om vad som är bra beträffande evolutionär forskning.

Därför vill jag istället påpeka följande. Poppers vetenskapsteori är evolutionär. Det är mindre känt. I boken Objective Knowledge. An Evolutionary Approach (Oxford University Press, 1979), beskriver han kunskapsframväxt ur evolutionär synvinkel. I kapitlet ”Evolution and the Tree of Knowledge” beskriver han och föreslår att det finns en ”tredje värld av växande objektiv kunskap” vid sidan av värld 1, den fysiska, och värld 2, den subjektivt uppfattade. Han anger att där råder kunskapsevolution (s. 261):

All this may be expressed by saying that the growth of our knowledge is the result of a process closely resembling what Darwin called ‘natural selection’; that is, the natural selection of hyptheses: our knowledge consists, at every moment, of those hypotheses which have shown their (comparative) fitness by surviving so far in their struggle for existence; a competitive struggle which eliminates those hypotheses which are unfit.

(…)

This statement of the situation is meant to describe how knowledge really grows. It is not meant metaphorically, though of course it makes use of metaphors. The theory of knowledge which I wish to propose is a largely Darwinian theory of the growth of knowledge.

Tillväxten av vetenskaplig kunskap är enligt Popper ett slags kunskapsevolution som resultat av selektion genom falsifiering bland konkurrerande hypoteser, och ”nedärvning” av överlevande hypoteser i det gemensamma vetenskapliga kunskapsgodset (”värld 3”, som han kallar det), inte som sanningar, inte som fakta, utan som ännu inte skrotade uppfattningar om verkligheten.

Därför kan det också uppstå helt nya kunskaper ur gamla genom att de som inte har kunnat falsifieras överlever som ämnen till efterföljare. Det är också därför Popper avvisar tautologier och axiom, som alltid är sanna och därför har noll vetenskapligt värde.

Han avvisar också tanken, vilket är centralt för oss samhällsforskare, den bland biologer ofta implicit hyllade uppfattningen att vetenskap i värld 3 (såsom vore den bara ”människans kultur”) är ett av många sätt att höja vår egen arts överlevnad, vår ”fitness”. I ett helt central stycke i boken skriver Popper (s. 264, min fetstil tillagd):

In pointing out the difference beween between the evolutionary tree of instruments and that of pure knowledge I hope to offer, incidentally, something like a refutation of the now so fashionable view that human knowledge can only be understood as an instrument in our struggle for survival. The point may serve as a warning against too narrow an interpretation of what I have said about the method of conjecture and refutation, and the survival of the fittest hypothesis. Yet it in no way conflicts with that I have said. For I did not state that the fittest hypothesis is always the one which helps our own survival. I said, rather, that the fittest hypothesis is the one which best solves the problem it is designed to solve, and which resists critisism better than competing hypotheses. If our problem is a purely theoretical one–one of finding a purely theoretical explanation–then the criticism will be regulated by the idea of truth, or of getting nearer to the truth, rather than by the idea of helping us to survive.

Så värld 3 bestående av vetenskapliga hypoteser som ännu inte falsifierats, är ett rike vid sidan av djur, växter, och svampar. Det evolverar ”självt”, dvs. med egen evolutionär dynamik i förhållande till problemlösning.

Min tes i boken Samhällets rörelselag är ju förutom att hålla med Popper om värld 3 också påpeka att det han kallar värld 2, alltså de subjektiva uppfattningar man har om sin omvärld helt ovetenskapligt OCKSÅ evolverar. Kultur kallas den världen. I den har nu uppstått genusstudier och postkoloniala kulturstudier inom ”akademin”. Där spelar fakta och kunskap i värld 3 mindre roll och den subjektiva uppfattningen i värld 2 större roll. Men även värld 2 har en egen evolutionslogik. Jag använder ibland memen som term för att förklara den evolutionslogiken. Memen skiljer sig från hypotesen i att den inte nödvändigtvis utsätts för systematisk och skoningslös kritik utan för att den anses attraktiv av något skäl.

Men memen och hypotesen är lika i det att de har en egen, icke-biologisk, evolutionslogik. Det är det som gör att att memetiken och Poppers evolutionära epistemologi inte sprids i sin helhet som icke-biologisk evolutionsteori: biologer håller inte riktigt med och icke-biologer känner inte till evolutionsteori tillräckligt. Därför fanns ett behov av att skriva en bok om det.

Man kan säga att forskare är subjektiva individer i värld 2, kulturen. I värld 3 kan de ha bidragit till det vetenskapliga kunskapsgodset. Det är i så fall det som gör dem också till vetenskapare. Ett resultat i min bok Samhällets rörelselag är att statsvetare i Marx’ efterföljd har försökt uppnå vetenskap i värld 3, men det är snarare icke-statsvetare i Darwins efterföljd som lyckats.

Annonser