Bildresultat för partisekreteraren Lena Rådström Baastad"

Läser i dagens DN att S-ledningen sitter i krismöte idag (22 november 2019, med partisekreteraren Lena Rådström Baastad som sammankallande) om det minskade stödet och att SD ”fortsätter flåsa i nacken”. SD har ju i de senaste opinionsundersökningarna gått förbi M och är näst största parti efter S. Men det är inte många procents skillnad.

Jag undrade helt sanningsenligt själv tidigare i veckan just hur S skulle ta de starka siffrorna för SD och den egna oförmågan att vinna stöd. Som jag skrivit i flera andra blogginlägg, så är ju prognosen fallande för S. I förra valet förutspådde jag rätt andel röster för S i sista valet: 28 procent. Med samma teknik förutspådde jag också fortsatt nedgång till ca. 23,5 procent i nästa val. Det är bara något över vad SD får enligt undersökningar nu: ca. 21,5 procent. Vi står alltså akut inför det skifte jag inför förra valet skrev om: reformmarxismens fall.

Kanske finns det en oupphörlig politisk dynamik i att vinnande politik försvinner. För hundra år sedan infördes demokrati genom beslut av en liberal regering (den liberale statsministern Nils Edén). Nu når inte liberalerna upp till fyraprocentsspärren. När nu alla partier, inklusive borgerligheten, är förespråkare för den reformmarxistiska välfärdsstaten så har S uppnått sitt historiska mål. Därmed mister de förmågan att attrahera väljare. Projektet är i hamn. Men skutan har skavanker. Välfärdsstaten knakar i fogarna. Det öppnar upp för andra partiers projekt. Därmed kommer SD med sitt: återupprätta ”folkmakten” genom att utropa ”svenskarna först”. Ungefär.

Kanske börjar det bli dags för vänsteralliansen ”socialdemokratiska liberalerna”? Eller att göra en Reinfeldt och döpa S till ”de nya sossarna”? Men för att det skall fungera måste man ge upp de reformmarxistiska skyllandet på ”socio-ekonomiska faktorer” mm. när det gäller allt dåligt i välfärdsstaten. Det är för mycket marxistiskt klass-mot-klasstänk och helt enkelt inte sant. Med sådant kan man då heller inte skapa trovärdig politik. Som en insändare idag förmulerade det (DN):

”Om gängskjutningar främst beror på arbetslöshet, hur kommer det sig att kriminalitet inte existerar i någon större omfattning i Norrlands inlandskommuner?” (Göran Rahikainen, Trångsund)

Tack Göran! Precis så utövas studiet av jämförande politik. Om en faktor anses vara en orsak till något måste denna orsak ge samma effekter överallt och dessutom måste frånvaron av denna faktor ge frånvaro av det man vill förklara. Arbetslöshet måste ge gängskjutningar överallt i världen och frånvaro av arbetslöshet måste alltså sammanfalla med frånvaro av gängskjutningar för att teorin skall vara sann. Men man kan inte seriöst förklara allt med ”socio-ekonomiska faktorer” (den reformmarxistiska omskrivning av det marxistiska klassbegreppet).

På samma sätt kan inte allt förklaras med någon typ av ”strukturer” eller andra luddiga begrepp, som ”globaliseringen”, ”digitaliseringen”, ”patriarkatet”, ”populismen”, ”invandringen”, osv. Förklaringar måste ske på samma nivå som fenomenen man skall förklara. Gängskjutningar som sker bland individer måste förklaras med faktorer på individnivå. Kanske regeringen behöver lite vanlig grundkunskap i jämförande analysmetod och logik?

Vad sägs om att skapa ett nytt politisk projekt som grundar sig i en politisk kunskapstillväxt genom större förståelse för hur man logiskt och välgrundat analyserar verkligheten och skapar förändring grundat på den analysen? Bonus: man behöver inte någon reformmarxistisk ideologi och välfärdsstaten kan därmed avpolitiseras, vilket minimerar exploateringsmöjligheterna för SD i sin kritik mot dagens pk-Sverige. De ”nya” sossarna? Vänsteralliansen ”socialdemokratiska liberalerna”? Eller det ”lärande partiet”? Snarare än papegojupprepandet ”det är socio-ekonomiska faktorer”.