Damian J. Ruck, datavetare som sysslar med socialvetenskaplig forskning som postdoc vid the University of Tennessee, Knoxville, USA

Vilket var förra årets viktigaste bidrag för den kulturevolutionära forskningen om demokrati? Min bedömning är att det är den för drygt en månad sedan publicerade artikeln ”The cultural foundations of modern democracies” i Nature human behaviour (2 december 2019). Huvudförfattare är Damian Ruck, på bild ovan, men forskningen bygger på samarbete med andra forskare. såsom Quentin Atkinson, världsberömd evolutionär språkforskare. Resultaten slår det mesta i demokratiforskningen i övrigt och hittills, om de håller. Det som är speciellt intressant är inte bara att man kommer fram till att kulturförändringar föregår demokratiutveckling utan också hur man gör det, nämligen med statistisk metod kombinerat med evolutionär analys. Och det sker på ett sätt som inte skulle gjorts om statsvetare forskat…

En klassisk fråga har för statsvetarna varit vad som kom först: demokratisk politisk kultur eller demokratiska institutioner. Den klassiska konflikten personifierades i vårt land av professorn vid Harvard, Robert Putnam, och vår egen professor i Göteborg, Bo Rothstein. Putnam hävdade i sin enormt inflytelserika bok Making Democracy Work, att redan medeltida skillnader mellan nivåer av socialt kapital i norra kontra södra Italien spelar roll för hur demokratin fungerar där även i modern tid, och socialt kapital innebär tillit. Rothstein däremot hävdade snarare motsatsen: institutionerna (deras framgång att fungera som de skall) avgör tilliten till dem, som är den viktiga delen av vår politiska kultur.

Den nya artikeln hamnar på Putnams sida. Men exakt vad har nu den nya forskningen kommit fram till och hur har man genomfört forskningen? Man har kombinerat data och metoder på ett nytt och mycket avancerat sätt. I korthet har man gjort följande:

Från World Values Surveys och European Values Surveys tar forskarna värdena på mångfaldstolerans, tillit till institutioner, generell tillit och stöd för demokratin för 109 nationer.

De gör först en s.k. explorativ faktoranalys och finner nio kulturfaktorer (dimensioner av kultur för alla länder). Därefter sparas på varje individ en viktning så att varje individ får en angiven grad av tillhörighet till alla de nio kulturfaktorererna. Därefter ser man till att dessa tillhörighetsvikter är i princip okorrelerade (gör dem ”ortogonala”). Då får man först fram de huvudsakliga kulturerna för varje individ, därefter komponenter som inte har samband med varandra statistiskt. Därmed har man renodlat vad alla intervjuade under flera decenniers undersökningar i över 100 länder har för kulturprofilering.

Nästa steg forskarna tar är också ovanligt. För att få fram värden från hela 1900-talet tar man värden för åldersgrupper (kohorter) och ”drar ut dem” bakåt i tiden byggt på antagandet att kohortskillnader håller sig stabila över tid som en följd av att man skapar sig politiska och kulturella värderingar under ungdomen och därefter behåller dem. (Själv har jag gjort en del kohortjämförelser om kärnkraftsattityder i Sverige så jag kan intyga att det finns stabilitet, men att den inte alltid håller. 1950-talisterna har t.ex. ändrat sig från att vara ganska teknikfientliga under 1980-talet till att vara relativt positiva senare i livet.) I detta fall handlar det om stora förändringar under den period de avser täcka, såsom två världskrig och dramatiska ideologiska konvulsioner under mellankrigstiden. Jag är tveksam till hur hållbara uppskattningarna då blir beträffande tolerans mm. Men låt gå så länge.

I ett tredje steg görs något som jag aldrig tidigare sett i demokratiforskningen; man kontrollerar för språklig närhet. Det är här den evolutionäre språkforskaren Atkinson kommer in i analysen. Atkinson anger 23 språkkluster som analysen kontrollerar för som källa till kulturell icke-oberoende. Skälet är det som biologerna och kulturantropologer kallar Galtons problem, nämligen att när man gör analyser av skillnader mellan kulturer, så är inte olika kulturer icke-oberoende. Alla nationer har ju under lång tid påverkat varandra vilket gör det svårt att uppfylla kraven på oberoende förklaringsfaktorer i statistisk analys av orsaker till någon observerat fenomen såsom demokrati eller demokratisering. Metoden att kontrollera politiska data med språkevolutionära uppgifter har jag aldrig varit med om förut. För mig med statsvetenskaplig bakgrund men med evolutionär inriktning skulle jag snarare vilja se en kontroll för politisk-kulturell evolutionär bakgrund, inte språkområdeskontroll. Men i viss mening kan jag förstå det: länder som varit kolonier till Storbritannien och som kanske fortfarande ingår i Samväldet och har engelskan som huvudspråk har naturligtvis troligtvis korrelerade värderings- och demokratiseringsmönster. Men i andra fall är det ju knappast nödvändigt så i andra fall: Finland har i sin demokratisering säkert påverkats värderingsmässigt av att det varit del av både Ryssland och Sverige tidigare i sin historia, men finskan är ju inte indoeuropeiskt, som både svenska och ryskan. (Finskan kallas ”Uralic”, liksom estniskan och ungerskan, medan svenska är ”germansk” och ryskan ”balto-slaviskt” språk, enligt filerna som använts av författarna.)

Författarna jämför sedan de skapade tidsserierna för 1900-talet för de kulturella värderingarna med demokrativärden enligt Polity IV, en klassisk databas över internationell demokrati (finansierad av CIA) och data över BNP per kapita enligt Maddison, också en klassisk databas. Bägge är naturligtvis på nationsnivå, vilket går att inkludera i en flernivåanalys tillsammans med individdata för alla länder. Det är ovanligt att göra sådant bland samhällsvetare trots att World Values Surveys inbjuder till det, antagligen för att det är tekniskt komplicerat. Demokratisering blir i detta fall inte en beroende variabel, utan en beroende matris. Exempelvis görs det inte av Jan Teorell i boken Determinants of Democratization. I detta fall ha analysen gjorts i Stan, medan de flesta statsvetare annars använder Stata och SPSS.

Författarna tar alla dessa tidsserier för alla länder och studerar uppkomsten av någon värdering och demokrati, separat för varje land, för att tidsrelatera dem och ange eftersläpningen i årtionden (data samlas bara för ett år per årtionde). Resultaten tycks visa att det är kultur som kommer först, och demokrati därefter, även om jag måste säga att jag inte helt förstår deras resultatfigur, som är plottring och okonventionell (standardiserade regressionskoeffienter, alltså mått på effekter på den beroende matrisen anges i stapeldiagramform). Den visar, tror jag, att toleransvärdena är de som har störst effekt på demokrati än de övriga faktorerna och det är en trappa för varje decennium, så tolerans ger mer och mer demokrati både 10, 20 och 30 år därefter. Vilket alltså inte tillit till institutioner, generell tillit, eller välstånd, ger. Faktiskt ger institutionell tillit negativ effekt på senare demokratiutveckling. (Vilket kanske är samma sak som att låglitarna vill uppnå demokrati och lyckats med det 10-30 år senare.) Så resultaten är intressanta.

Men det mest intressanta och kontroversiella är alltså att de också kontrollerar för kulturlikheter mellan länder som svar på Galtons problem och att de utnyttjar evolutionära data. Därför referatet här. Och det är ett imponerade arbete.

Så det innebär att den senaste och främsta forskningen på området tycks ha gett Putnam rätt. Det är också intressant att det är icke-statsvetare som kommer med de avgörande bidragen inom demokratiforskningen och att det görs i Nature (som nu har en Nature human behaviour som specialtidskrift) och inte i någon statsvetartidskrift. Precis som jag förutspådde i min bok Samhällets rörelselag (2017), så kommer naturvetenskapen att ta över och bli även de mest framgångsrika samhällsforskarna vetenskapligt, dvs. i förmåga att falsifiera tidigare forskningsteorier, såsom huruvida kultur ger demokratiska institutioner eller tvärtom.