Nedgången i kolkonsumtion från kinesiska kolkraftverk före och efter kinesiska nyåret (röd linje i år 2020). Källa: Carbonbrief.

Corona-virusets spridning har räddat planeten från handlingsförlamningen att hantera klimatkrisen. Det är en hypotes. Vad klimatkonferenser och politiker misslyckats med har pandemin klarat av: att visa att det går att stänga ner stora delar av fossilförbränningen, drastiskt minska flygresandet och på andra sätt minska utsläppen av växthusgaser till atmosfären.

Det kan kallas Gaia-hypotesen efter teorin om att jorden är ett självreglerande system.

I flera avseenden ÄR naturligtvis jorden ett självreglerande system; stabilitet i temperatur, havens salthalt, syrehalt i atmosfären, osv. Det låg bakom att kemisten James Lovelock och mikrobiologen Lynn Margulis utvecklade teorin på 1970-talet. Gaia är namnet på den grekiska mytologins Moder Jord. Inom systemforskningen (cybernetiken) var det ett lämpligt namn på en systemteoretisk idé om att alla system på jorden är i komplex relation till varandra. Det finns också ett forskningsområde som studerar det: komplexa adaptiva system. Det finns som ämne på Chalmers, och IIASA i Österrike och Santa Fe Institute i USA är de mest kända forskningsinstituten.

De flesta normalvetenskapliga forskare ansåg naturligtvis att en så vittomfattande teori som Gaia-hypotesen var ovetenskaplig bl.a. eftersom den inte är prövbar i experiment. Om den inte är vetenskapligt prövbar är den heller inte vetenskapligt intressant, enligt empiriska forskare. Både Steven Jay Gould och Richard Dawkins förlöjligade hela teorin.

Men nu har vi plötsligt ett naturligt experiment: corona-pandemin. Orsaken till klimatkrisen och pandemin är inte orelaterade. Båda uppstod som en följd av industriell produktion och globalisering: industriell produktion kräver energi och globala kontakter. Den förra skapar växthusgaser och den senare underlättar spridning av virus. Systemen är alltså starkt relaterade och har flera gemensamma orsaker.

Det intressanta ur strategisk vetenskaplig synvinkel är kanske nu vilken exakt effekt corona-pandemin faktiskt kommer att få på kurvan över temperaturförhöjningen globalt. Klimatforskarna har ju påstått att temperaturhöjningen beror på koldioxidutsläppen. Om nu koldioxidutsläppen minskar så måste ju temperaturhöjningen avta, annars har klimatforskarna fel.

Om ingen effekt syns kommer klimatförnekarna att skadeglatt utropa: ”vad var det vi sa!” Om en effekt faktiskt syns, kommer klimatforskarna att utropa samma sak. Dessutom kommer de att kunna se vilken tidsförskjutningen är mellan förändring i koldioxidutsläpp och förändringen i temperatur.

Skammen kommer att drabba politiker som i konferenser inte lyckats med det som viruset klarade: att få makthavare att dra i nödbromsen, vilket visar att det också går att rädda planeten om bara tillräckligt drastiska åtgärder vidtas.

Politikers vanmakt riskerar alltid att göda populism. Därför är pandemin också politikernas chans till att framstå som förtroendeingivande–i hanteringen av båda kriserna.