Husbondens röst och statskunskapen – här med värdegrundstratt

Den 21 april beslutar riksdagen om regeringens forskningsproposition för införande 1 juli. Hittills har den offentliga debatten om propositionen gällt den värdegrund som avkrävs forskarna och deras verksamhet (DN debatt 2/3). Men propositionen motiverar större frågor än så genom att betona stöd till ej definierad ”fri forskning”. Hur ”fri” är forskningen om det svenska samhället och den svenska staten om den är statligt finansierad och dessutom måste följa statligt definierade värdegrunder?

Propositionen anger (s. 131):

Utöver det regelverk som gäller för styrning av statliga myndigheter i allmänhet såsom exempelvis myndighetsförordningen, och universitet och högskolor i synnerhet, gäller lagar och riktlinjer i fråga om etik och värdegrund (…) som består av de sex principerna demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning, respekt samt effektivitet och service (Statskontoret 2019).

Citatet anger principer för statsförvaltningen men tillämpas även på bedrivandet av forskningen om samhället på statligt förvaltade myndigheter, som om forskning var en förvaltningsverksamhet i samhällets tjänst. All akademisk statsvetenskaplig forskning om staten är statlig i Sverige. Behandlad som en förvaltningsverksamhet måste den därför följa den värdegrund som gäller övriga myndigheter. Enligt Statskontorets skrift ”Den statliga värdegrunden” (2019) får inte tjänstemän i statlig tjänst bedriva ”förtroendeskadlig” verksamhet.

Om en statsvetenskaplig forskare har funnit anmärkningsvärda problem i förvaltningen och kritiserar svenska staten kan det alltså uppfattas som förtroendeskadligt. Forskare om staten måste ju vara lojala.

Vill man spetsa till det kan man säga att svenska staten genom den statliga myndigheten Statskontorets dokument ”Den statliga värdegrunden” (2019) har upprättat en statlig hederskultur som straffar vetenskapliga politikforskare som tar fram fakta om det svenska samhället utan att hymla eller hyckla. Vid lojalitetsbrott får då forskaren i praktiken ingen möjlighet till finansiering, eftersom den sköts av en annan statlig myndighet: ”Vetenskaprådet”.

Motsägelsefullt avkrävs dock ”objektivitet” och bidrag till ”fri åsiktsbildning”. 

Det innebär att man som statsvetenskaplig forskare måste välja bort de forskningsresultat som är objektiva men kan tolkas som förtroendeskadliga. Denna underlåtelse skadar dock i sin tur möjligheterna till fri åsiktsbildning. Alltså är de nuvarande riktlinjer både motsägelsefulla och skadliga för den demokrati de är avsedda att garantera, trots att det i propositionen anges att det är viktigt med tydliga regelverk.

I propositionen görs stor sak av satsningen på ”fri forskning”. Men vad som är fri forskning definieras inte. Man skriver:

Forskningens frihet är av sådan stor vikt för vetenskapens och samhällets utveckling att den åtnjuter grundlagsskydd. I regeringsformen stadgas att forskningens frihet är skyddad enligt bestämmelser som meddelas i lag (2 kap. 18 §). Av högskolelagen (1992:1434) framgår att för forskningen ska som allmänna principer gälla att forskningsproblem får fritt väljas, forskningsmetoder får fritt utvecklas och forskningsresultat får fritt publiceras (1 kap. 6 §).

Man får forska som man vill enligt grundlagen. Men verkligt fri samhällsforskning är inte att göra som man vill utan att forska vetenskapligt om verkligheten och göra det fri från intressenter. Men om samhällsforskningen är statligt finansierad så är det ju svårt att tro på frihet.

Hunden biter ju inte husse.