Francis Fukuyama, Olivier Nomellini Senior Fellow at the Freeman Spogli Institute for International Studies (FSI), Stanford University.

Francis Fukuyama är nog mest känd för tesen om historiens slut från boken The End of History and the Last Man (1992). Han menade naturligtvis inte att historien hade tagit slut och inget mer kommer att hända, utan snarare – i hegeliansk och marxistisk anda – att utvecklingen efter Sovjetimperiets fall visat att demokratin inte har något bättre alternativ för mänskligheten. Det finns enligt författaren inget historiskt steg efter det demokratiska samhället, i synnerhet är den parlamentariska demokratin den bästa, har han senare förtydligat.

Att det därefter har skett demokratiska tillbakagångar och kinesisk och rysk diktatur stärkts, kan alltså inte användas som motargument mot hans tes, utan utgör bara beklagliga fakta om olika sämre systems framväxt. Förhoppningsvis är detta tillfälligt.

Själv måste jag erkänna att jag länge avfärdade Fukuyama på grund av just hans bok om historiens slut. Inte för att jag misstolkade innehållet, utan för att jag inte gillar linjära historieuppfattningar – idéer om att våra samhällen alla skulle ta likartade steg framåt, såsom från feodalism till kapitalism till kommunism (via socialism). Jag är gammal nog att komma ihåg Sovjets bokhandlar fyllda med skrifter med dylika idéer. Bakgrunden till Marx´ idé om sådan utveckling var att han var influerad av Hegel, som ansåg historiens (”världsandens”) utveckling förutbestämd till långsiktiga framsteg mot gudomlig fulländning. Hegels paradisiska slutstation omvandlades hos Marx till kommunism, utopin om hur allt skulle bli paradisiskt bra i en avlägsen framtid – under förutsättning att man gjorde uppror mot kapitalismen.

Något liknande fick jag för mig att Fukuyama ville antyda med sin bok om Historiens slut, fast paradiset då istället skulle vara den parlamentariska demokratin som ändstation.

Det fanns forskning som stödde teorin om den parlamentariska demokratins överlägsenhet såsom Linz’ kända The perils of presidentialism. Själv beskrev jag den parlamentariska demokratin som politiskt lärande, till skillnad från icke-lärande auktoritära system. Inom en parlamentarisk demokrati röstas ju inkompetenta regering bort i nästkommande val, medan i en auktoritär stat måste hela ledarskapet på något sätt ersättas. Men parlamentarisk demokrati behöver ju inte vara ändstation ändå, utan möjlighet att gå vidare till mer förbättringar.

Men Fukuyama överraskade mig. Per Lundberg (professor i teoretisk ekologi i Lund och min ständige kommentator i denna blogg) påpekade att hans The Origins of Political Order. From Prehuman Times to the French revolution (2011) borde läsas. Fukuyama hade ju gudbevars fått skytteanska priset för boken. Först var jag motvillig, för jag hade bläddrat igenom referenslistan som lämnade en del att önska ur min synvinkel. Men sedan läste jag boken ändå. Tack Per! Den visade sig vara kanonbra, och mer en det. Enligt min mening är det den främsta samtida statsvetenskapliga läroboken i hur politiska system uppstått och växt fram i världen (dock med vissa brister i referenshanteringen – viktiga källor har utelämnats). Den har också en uppföljare: Political Order and Political Decay. From the Industrial Revolution to the Globalisation of Democracy (2015). Varje grundkurs i statsvetenskap borde innehålla dem (vilket de inte gör).

Speciellt bör man då i undervisningen utgå från författarens teoretiska sammanfattning i kapitel 29, ”Political Development and Political Decay”. Där inleder han med ett resonemang som angriper det synsätt jag tyckte End of History hade, nämligen det linjära synsättet, något som han här också kallar deterministiskt. Han har tydligt utvecklats, genom att också understryka att ”institutioner kopieras rutinmässigt och förbättras av andra och det pågår både ett lärande och en institutionell konvergens mellan samhällen över tid. (s. 437)” Han uppvisar också en klar förståelse för institutionell överlagring: ”Nya institutioner läggs mest typiskt ovanpå redan existerande, som överlever extraordinärt långa tidsrymder. (s. 438)” Liknande uppfattningar har jag länge tyckt statsvetenskapen saknat, något som jag också uttryckte i två uppsatser i Statsvetenskaplig tidskrift något årtionde tidigare: ”Politiska och ekonomiska ‘uttrycksarters’ uppkomst genom institutionell selektion” (2000) och ”Hur växer demokratin fram? Dynamisk (evolutionär) komparation och några metodtest på europeiska regimdata” (2003/2004).

Varför har då vissa institutioner så svårt att införas i vissa länder? Fukuyamas förkaring är att de uppstått som rester från icke-politiska faktorer, såsom religion. Han tar paradexemplet med rättsstatsprinciper (rule-of-law i meningen begränsning av härskarens makt), som enligt honom är en religöst rotad lag sedan den tid då romarriket var kristet men på väg att upplösas och kyrkans makt fortfarande var stor i förhållande till de nya välden som följde. På samma sätt var statsapparaten själv i många fall en produkt av krig, något som idag undertrycks av internationella regimer.

Fukuyama listar därefter vad han anser vara de biologiska grunderna till politiken, något som jag inte sett någon framstående statsvetare våga göra förut. (Tyvärr missade jag hans böcker själv i min bok Samhällets rörelselag.) De biologiska grunderna är enligt honom:

Människor har aldrig existerat i något för-socialt tillstånd. Fukuyama avfärdar idén om att det skulle ha någonsin funnits en tid då människan levde som isolerade individer under anarkiskt våld (som hos Hobbes) eller i stilla okunnighet om varandra (som hos Rousseau). Människan har alltid levt i släktbaserade grupper av olika storlek så länge att det också selekterats fram kognitiva och affektiva förmågor för socialt samarbete, något som rational-choice-modeller underskattar.

Naturlig mänsklig sociabilitet bygger på två principer: släktselektion och reciprok altruism. Släktselektion (kin selection eller inclusive fitness) innebär att människor agerar altruistiskt mot genetiska släktingar i ungefärlig proportion till proportionen gemensamma gener. Alla människor är således ”rasistiska” i det att nära släktingar värderas högre (här har källan utelämnats av Fukuyama). Reciprok altruism innebär emellertid att människor tenderar att utveckla relationer av ömsesidigt väl eller ve i sin interaktion med andra individer över tid, och detta helt oavsett andel gemensamma gener. När opersonliga institutioner kollapsar eller är på nedgång är det enligt Fukuyama alltid släktselektion och reciprok altruism som åter kommer upp till ytan. Termen patrimonalism (släkt- och vänskapskorruption) syftar just på hur dessa två principer vid politisk rekrytering eller egendomsarv blommar upp.

Människan har en inneboende benägenhet till skapande verksamhet men också att följa regler och normer. Eftersom institutioner utgör regler som begränsar individens frihet i sina val kan man säga att människan har en naturlig benägenhet till att skapa institutioner, resonerar Fukuyama. Det möjliggör ekonomiskt regelverk som reducerar transaktionskostnader och ger möjlighet till effektiv kollektiv handling. Regelföljandet är i hög grad grundat i känslor, något som skapar långvarighet och konservatism.

Människor har en naturlig benägenhet till våld. Precis som sina artfränder aporna har människan tillämpat våld mot andra av samma art. Politiska institutioner har många gånger till och med haft som syfte att kanalisera våldet på aggregerad samhällelig nivå (numera i form av ”försvarspolitik”).

Människan är till sin natur eftertraktar inte bara materiella resurser utan även erkännande. Materiell status är viktig för ett liv som anses bättre. Erkännandet av värdighet, som är en statusmarkör, är viktig och relationell, dvs. höjd status för en ledare påverkar statusen för en rival.

Därefter, i påföljande avsnitt ”The General Mechanism of Political Development” (ss 446-) skriver han:

”Political systems evolve in a manner roughly comparable to biological evolution.”

Så bra. Det är vad jag hävdat länge, sedan de två uppsatserna jag citerade ovan. Han förtydligar:

the forms of political organization employed different groups of human beings have varied, and those forms that were more successful – meaning those that could generate greater military and economic power – displaced those that were less successful.

Javisst, så självklart. Se Samhällets rörelselag om mer om det.

Han beskriver därefter vad som skiljer biologisk och institutionell politisk evolution. För det första är det att regler och deras uttryck i institutioner (”uttrycksarter” som jag kallade dem), snarare än gener, är selektionsenheter.

Javisst, igen. Det ser ut som han läst min svenska text.

För det andra, skriver Fukuyama, är variationen i institutioner valda snarare än slumpmässiga. Men här utgår Fukuyama från att genetisk evolution alltid är slumpmässig, vilket är en missuppfattning. Först har vi ju domesticering (artificiell selektion), som är människans förädling eller framavlande av önskvärda drag. Sedan har vi ju korsningar och virusinfektioner som skapar genövergångar horisontellt. Den helt slumpmässiga evolutionen är inte den standard som författaren antyder.

Dessutom kan man hävda att många institutionella förändringar är mer slumpmässiga än vi tror. Som jag skriver i min bok Samhällets rörelselag infördes parlamentarism i England genom den Ärorika Revolutionen som en nödvändighet för att kungen, den protestantiske men nederländske Wilhelm II av Oranien (som efterträdde den av parlamentet avsatte katolske Jacob II) inte kunde engelska, inte för att man gjort en uttömmande utredning och kommit fram till att parlamentarism var bättre. Under honom kunde parlamentet sedan inte stoppas att anta the Bill of Rights som ytterligare stärkte parlamentets ställning.

Den tredje skillnaden, anger författaren, är att de selekterade karakteristika för institutionerna är överförda kulturellt snarare än genetiskt. Det kan bli snabbare eller långsammare än genbaserad evolution.

Javisst igen. I boken Social Capital and Democratization (2003) kallar jag det ”memetisk institutionalism” eftersom begreppet ”mem” definierats som kulturell selektionsenhet av Richard Dawkins i Den Själviska Genen och The Extended Phenotype. Med mem menar Dawkins just en idé som sedan blir uttryckt i något mer handfast, såsom en institution, eller annan ”uttrycksart”.

Därefter anger Fukuyama att institutioner kan spridas genom imitation, vilket enligt honom är väsensskilt från genbaserad evolution. Jag håller inte med. Virus sprids på ett sätt som är analogt med institutionell diffusion mellan värdar. Det är mer än någonsin aktuellt i dessa omikron-dna-spridningsdagar. Vårt dna som värdar utgörs till ganska stor del av gamla virus-dna. På samma sätt är det med gamla nationer: de har till stor del institutioner sedan äldre tiders politiska ordning. Det är också därför vi haft demokrativågor globalt inom världssystemet av stater och därför vi har så många vetenskapliga stöd för institutionell och demokratisk diffusion. Själv har jag åtminstone tre titlar i ämnet:

”Soft Power, World System Dynamics, and Democratization: A Bass Model of Democracy Diffusion 1800-2000”, Journal of Artificial Societies and Social Simulation (2010)

Sandberg, Mikael, Lundberg, Per (2012). Political Institutions and Their Historical Dynamics. PLoS ONE, 7

Jansson, Fredrik, Lindenfors, Patrik, Sandberg, Mikael (2013). Democratic revolutions as institutional innovation diffusion : Rapid adoption and survival of democracy. Technological forecasting & social change, 80 (8), s. 1546 – 1556

Men den klassiska boken är kanske därefter Wejnerts Diffusion of Democracy (2014).

Det som tyvärr Fukuyama missar är därför den djupare analogin mellan genetiska och kulturella selektionsenheter.

En av den djupare analogins frågor är fortplantningssätt. Institutioner reproducerar sig ju rimpligen inte sexuellt. Imitation motsvarar ju istället ett slags smitta, såsom av virus, där dna sedan stannar kvar hos den smittade värden. Nationen är motsvarigheten till värden, den politiska institutionerna motsvarar virus-dna. Uppsättningen institutionella ”dna”, den sammantagna regimtypen i denna smitta, utgör del av den totala regimen i varje nation, som ju också ofta har kvar institutioner sedan tidigare (om det inte är en nybildad nationalstat). Varje nation har därför unika uppsättningar institutioner i sin regim. Där har vi den evolutionära analogin, såsom jag också bekrivit den i min bok Samhällets rörelselag och i ett tidigare blogginlägg, och som jag betraktar som en korrekt verklighetsbeskrivning (den evolutionära statsvetenskapens ontologi om nationella regimtyper, regimer och institutioner).

Det som tyvärr Fukuyama på målsnöret missar är därför den djupare analogin mellan genetiska och kulturella selektionsenheter. Dessa två världar (som Popper skulle kallat dem) eller två riken (som biologer efter Linné i konsekvensens namn borde kalla dem) evolverar efter samma darwinistiska principer om variation, selektion och nedärvning/bevarande. Det innebär inte att dessa världar uppvisar identiska ”arter”, utan att dessa arter uppkommit som följd av dessa identiska nödvändiga och tillräckliga villkor, men har lett till olika livsformer.

Evolution är ju aldrig deterministisk utan beroende på omgivningen, som livsformerna anpassar sig till historiskt. Det gäller både genomen hos biologiska arter och memuppsättningar eller institutioner bland nationerna och deras regimer.

Därför tar inte den institutionella historien slut, eller har en viss väg mot ett mål i perfektion, utan pågår oändligt, så länge mänskliga nationer finns.