Igår den 18/9 kom då äntligen det slutliga valresultatet för valet 2022. För socialdemokraterna blev resultatet 30,33 procent. Det är ett maxat resultat med beaktande av nedgången historiskt, men fortfarande inom konfidensintervallet för den kubiska regressionen som jag gav redan förra valet och som figuren visar. Den sista uppgången är precis under övre konfidens på 95-procentsnivån (grön kurva). Jag hade således rätt igen beträffande prediktionen av valet, även om det var på håret, beroende på att Magda (jämte kriserna) maxade resultatet inom möjligheternas ram. Enligt samma modell blir valresultatet 2026 för S 20,19 procent, men med konfidensintervall mellan 12,23 och 28,01.

I ett inlägg inför förra valet 2018 hade jag dels predicerat valresultatet på pricken, samt förutspått 23,5 procent som sossarnas valresultat i år. Nu kan ju alla belackare jubla efter denna miss. Jag hade ju fel. Eller hur var det nu? Jag måste hänvisa till figuren jag hade. Den visade ett ganska vitt konfidensintervall. Som övre gräns på 95-procentsnivån var prediktionen högst 31 procent, vilket ju är ganska exakt vad Magdas parti faktiskt fick. Hon maxade alltså fullständigt resultatet för Socialdemokraterna. Flera faktorer spelade in: hennes kompetens, hennes kön som gav henne många kvinnoröster, och kriserna (epidemin, ekonomin, energin, NATO-vändningen). I kris vinner regeringspartiet, speciellt socialdemokraterna – det visade valen under andra världskriget och efter Sovjets invasion av Tjeckoslovakien i augusti 1968.

Är Marx-eran då över? Nja, hon ville ju återta friskolorna, något som högerna kunde se som socialisering. Men annars är det väl inte så mycket reformmarxism kvar i sossepolitiken, om man inte råkar läsa partiprogram, lyssna till Suhonen, eller hänga med på partikongresser. Kanske har Bjereld och andra (s)tatsvetare som smygtittat på min blogg också insett problemet, såsom Hinnfor(s). Det verkar så ibland när de yttrar sig. NATO-frågan är väl det annars tydligaste exemplet på omvändning under galgen. Men marxismen i form av feminism, alltså ersättning av klass med kön i ideologin och den politiska teorin, har fått en skjuts; det märks inte minst i valresultatet, där uppdelningen mellan kvinnor och män i röstning på vänster respektive höger är större än någonsin (enligt Henrik Ekengren-Oskarsson i TV-rapporteringen, som i och för sig bottnade i Valu, som visade sig ha dundrade fel i prediktionen av valresultatet, trots Sören Holmbergs försäkran om dess förträfflighet). Kanske innebär detta val inte bara ett nederlag för vänsterblocket utan även för statskunskapen. Om nu någon mer än jag vågar vara det minsta kritisk mot den. Hittills har det varit dödstyst om Valu:s dundertabbe.

Hur går det då för andra partier? Vad kan vi vänta oss av framtiden? Här är några mer prediktioner, något som den skattefinansierade statskunskapen inte inlåter sig på eftersom det förstör möjligheterna till mer forskningsmedel om man redan vet vartåt det barkar. Nedan följer därför lite statistikpyssel som statsvetarna kan smygtitta på utan att sedan låtsas om. Håll till godo! (I hastigheten gjorde jag beräkningarna på en sammanvägning av riksdags-, regions-/landstings- och kommunval eftersom jag använde SCB:s data över valresultat historiskt där de tre nivåerna ligger i samma excelark.)

Här är motsvarande graf för Moderaterna, som visar ett omaxat resultat (nära nedre konfidensgränsen) men en historiskt uppåtgående trend.

Centerpartiets trend är vikande, liksom Socialdemokraternas. Kanske är det rörelsepartiers öde. Valet gick dåligt, men kunde gå ännu sämre givet den nedåtgående trenden.

Liberalerna klarade sig, men det är ett sluttande plan de är på väg mot. Kan de klara 4-procentsspärren även i framtiden? Dystert för demokratins barnmorska, således.

Kristdemokraterna är ett ungt parti som länge hade minimalt stöd för att hålla sig kvar i riksdagen. Trots ett dåligt val är trenden ändå uppåtgående.

Miljöpartiet är ännu yngre, och har en uppåtgående trend, trots resultatet lågt i trenden denna gång.

Vänsterpartiet (och dess föregångare) har en slängig valhistoria. Men trenden är uppåtgående, faktiskt. Trots dess rörelsekaraktär. Valet i år var mediokert.

SD har starkt uppåtgående trend utan tendens att minska, snarare öka. Partiet är så ungt att det är lite svårare att särskilja valresultat i år från trend. Partiet kom in i riksdagen 2010, men här ges även data för de föregående valresultaten.

Vad är slutsatsen? Det som jag undrade förra valet – vad som skall fylla vacumet efter S – är alltså allt tydligare: ovan uppåtgående partier, på bekostnad av de nedåtgående. Det är det korta svaret. Det något längre svaret har med evolution att göra…