I ett tidigare blogginlägg nämnde jag Joseph Henrichs The Secret of Our Success (Princeton University Press, 2016). Undertiteln är talande: How Culture is Driving Human Evolution, Domesticating Our Species, and Making Us Smarter. Boken är en exposé över alla de detaljrika kunskaper vi fått genom forskning om människans kulturuttryck från olika miljöer, men också om den övergripande slutsatsen: det är kultur som driver oss framåt att tänka och göra vissa saker. Som Henrich uttrycker det (s. 3): ”The key to understanding how humans evolved and why we are so different from other animals is to recognize that we are a cultural species.” För samhällsforskarna i vårt land är detta tyvärr inte lika allmänt känt därför att samhällsämnena institutionaliserat skyr kultur-evolutionär litteratur såsom Henrichs bok (i min bok ger jag konkreta exempel på det). Tänk om statsvetare och andra samhällsforskare spände av lite, skrotade sin ”metodologiska individualism”, funktionalismfobi, materialism, occhamska rakknivar och strukturmarxism och tog till sig tankegångar som denna (s. 5-6):
The secret of our species’ success resides not in the power of our individual minds, but in the collective brains of our communities. Our collective brains arise from the synthesis of our cultural and social natures–from the fact that we readily learn from others (are cultural) and can, with the right norms, live in large and widely interconnected groups (are social). The striking technologies that characterize our species, from the kayaks and compound bows used by hunter-gatherers to the antibiotics and airplanes of the moderns world, emerge not from singular geniuses but from the flow and recombinations of ideas, practices, lucky errors, and chance insights among interconnected minds and across generations.
Ni som läst min bok Samhällets rörelselag känner igen er. Det märkliga med Henrich är att han inte läst eller förstått Dawkins mem- och kulturevolutionära teori men kommer till precis samma slutsats: kultur evolverar och vi med den till en kulturell superorganism. Något liknande beskrev Martin Nowak (liksom Henrich professor på Harvard) 2011 i Supercooperators: The Mathematics of Evolution, Altruism and Human Behaviour (Or, Why We Need Each Other to Succeed).
Slutsatsen för svensk samhällsforskning är därför att metodologisk individualism – uppfattningen att vetenskapliga förklaringar endast skall sökas hos individer och att teorier om system och evolution är kätteri – kan skrotas.
Henrich visar hur kumulativ kulturell evolution, över generationer, går till. Därmed kan också en uppsättning vetenskapligt snömos om ”kapitalism”, ”feodalism” osv. också skrotas. Människan har ekonomiska kulturer. Marxister kallar dem ”kapitalism” respektive ”feodalism” om de förläst sig. Men det gör inte seriösa samhällsforskare annat än för att göra sig förstådd bland lekmän och krypto-marxister.
När vi ändå är igång kan vi också skrota det förlegade begreppet ”ras” och därmed ”rasism”. De har knappast något legitimt användningsområde annat än vetenskapshistoriskt. Liksom ”kapitalism” används för att man i skolorna inte lärt ut att den är en pseudovetenskaplig kategori, är det samma med ”rasism”. Låt oss skippa dessa ovetenskaplig termer.
Som Henrich uttrycker det (. 95-96):
For good historical reasons, many people are sensitive to scientific and evolutionary research on genetic variation, especially variation among populations. In the last century, pseudoscientific efforts to formalize folk concepts of race were used to justify much violence, oppression, and even genocide. However, two rapidly developing areas of research ought to (somewhat) allay concerns about the return of pseudoscientific racism. First, our understandingof human genetic variation, derived from studying actual genes, completely dismantles any remaining shreds of the old racial notions (…). The best antidote for pseudoscience is real science. Second, psychologically-oriented researchers have come to increasingly understand how and why humans are susceptible to lumping people together in labeled groups and slapping stereotypes on those groups. (…) What we need is more evolution-grounded science on genes, culture, ethnicity, and race, not less.
Det har skrivits förut, men tål att upprepas: våra problem med ”kapitalismen” och ”rasismen” grundar sig i att vi i skolorna inte lär ut riktig vetenskap utan pseudovetenskap. Mer riktig forskning i skolornas undervisning! Om vi vill slippa snömosbegrepp som ”rasism” och ”kapitalism”. (Tips till politikerna i valrörelsen!)
Enda invändningen jag har mot Henrichs bok är att han (s. 142) feltolkar Dawkins och anger att han och Pinker skulle argumentera för att vår samarbetsförmåga beror på ”kin selection”, alltså urval i släktskapsgrupper. Så osant. Dawkins skriver långa kritiska avsnitt mot ”kin selection” i The Selfish Gene och The Extended Phenotype. Märkligt hur en Harvardprofessor kan ha missat att läsa sin världsberömde Oxfordkollega ordentligt!
Å andra sidan är Henrich föredömlig klar på andra punkter och väldigt övertygande. En spärrad mening på sidan 263 förtjänar också att citeras: ”Cultural differences are biological differences but not genetic differences.” Boken handlar både om hur kulturell evolution påverkat genetisk evolution, men också om hur en uppväxt i en kulturmiljö formar våra kroppar och hjärnor icke-genetiskt. Dessa två processer är relaterade, men det har inte socialvetenskapen riktigt förstått ännu.
Henrich avslutar min bok med 8 insikter listade. Den sista är väl värd att slutligt citera eftersom den riktar sig till samhällsvetare:
Humans are bad at intentionally designing effective institutions and organizations, though I’m hoping that as we get deeper insights into human nature and cultural evolution this can improve. Until then, we should tage a page from cultural evolution’s playbook and design ”variation and selection systems” that will allow alternative institutions or organizational forms to compete. We can dump losers, keep the winners, and hopefully gain some general insights during the process.
Tänkvärt! Idag ser vi mest någon slags ”samhällsforsknings-lysenkoism” istället. I Samhällets rörelselag beskriver jag många effekter av det inom samhällsforskningen.
Här är slutligen en föreläsning av författaren (återkommer i framtida inlägg om fler intressanta forskningsböcker på området kulturell evolution):
Samhällets rörelselag / Society's Law of Motion 