Variation in Human Development Index and its sub-components across majority Indo-European-speaking nations, mapped onto a phylogeny showing ancestral relationships between Indo-European languages (reproduced from Sookias et al., 2018).

Den tjocka handboken som snart ges ut i tryckt form har ett femtiotal uppsatser, många skrivna av författare tidigare uppmärksammade i denna blogg. Som ebok finns den dock redan tillgänglig. Som statsvetare väljer jag att här speciellt nämna Atkinsons och Matthews kapitel ”Cultural Evolution and the Economic Wealth of Nations”, eftersom det direkt anknyter till föregående inlägg och ligger närmast samhällsvetenskapen. Atkinson är professor i psykologi i Auckland, Matthews professor i policyanalys vid RAND. Författarnas tes är att Marx’ uppdelning mellan bas och överbyggnad skall vändas helt upp-och-ned: basen i samhällets utveckling är kulturen i vid mening, inklusive normer och värderingar, överbyggnaden är institutionerna och teknologierna som är kulturens effekter. Fast de nämner inte Marx förstås – varför skulle de?

Ovan anger figuren vad de menar: det upp-och-nedvända trädet anger hur språken i länderna angivna nederst i figuren är besläktade. På det släktträdet anges i de färglagda rutorna nederst hur fyra olika variabler förhåller sig till trädets toppar. Variablerna är Human Development Index (HDI) och dess beståndsdelar hälso-, inkomst- och utbildningsindexen. Värdena på dessa variabler anges av färgskalans lyster. De högre värdena lyser starkast under den del av det ljusgröna grenverket som anger de länder vars språk är germanska och nordiska: från Tyskland till Island via Storbritannien. Men historien spelar också roll: jämför Moldavien och Rumänien där man talar mer eller mindre samma språk, men Moldavien har tillhört Sovjetunionen. Språkligt är de helt närliggande, men de har olika i värdena på framför allt HDI och inkomstindex.

Deras tes sammanfattas i en mening:

National variation in development outcomes, then, can be understood as the product of long-term interactions between the geography, history, and culture of populations around the globe. 

Det låter allmängiltigt, men hur vet man det? Först och främst bygger den evolutionära antropologin på antaganden om att kulturella fenomen växer fram i samhällen som ett resultat av både vertikal nedärvning (inheritence), horisontell spridning (diffusion) och anpassning (adaptation).

Vi statsvetare tänker väl normalt inte riktigt så. Men gjorde vi det, skulle vi anse att t.ex. tryckfrihetsförordningen från 1766 har blivit vertikalt nedärvd i vår nuvarande uppsättning grundlagar, medan den allmänna rösträtten snarare är en effekt av horisontell spridning från omgivningens demokratiseringar i slutet av förrförra och början av förra seklet. I bägge fallen anpassas dock lagstiftningar och exakta utformningar i adaptiva historiska processer. Så antropologernas antaganden kan fungera även för oss. Mitt största problem är väl kopplingen till en population. Som jag ser det är det två helt olika nivåer: den politiska nationsnivån respektive medborgarnas nivå.

För egen del skulle jag därför gärna skilja nedärvning i meningen biologiskt-populationsmässigt från memetiskt, politiskt-kulturellt och konstitutionellt. Vad Atkinson och Matthews som antropologer har i åtanke är sina välavgränsade och ofta små folkgrupper i det mycket långa tidsperspektivet och kulturelement som ofta är liktydiga med hantverkstraditioner. Därefter överförs samma analystekniker på nutida moderna stater med olika politiska och ekonomiska system utan vidare reflexion över vad moderna stater innebär.

Det Atkinson och Matthews argumenterar emot är att kulturell förändring till största delen skulle vara förklarad av horisontell spridning från andra länder, något som hävdats av många. Men författarna anser istället att kulturell förändring bygger främst på vertikal nedärvning, inte minst ekonomirelaterade kulturdrag, som uppvisar stark trädformad variation. Det är också därför de bäst förklaras av de lingvistiska evolutionära träden, såsom figuren ovan visar. Som viktigaste stöd för detta refereras till en forskningsartikel från 2006 med kända namn, men med undersökning främst av hur hantverksmässig kultur varierar, inte modern, nationell politisk eller ekonomisk sådan.

För att göra en statsvetenskaplig och sociologisk utvikning, så är ju diffusionsförklaring av demokrati bland världens stater numera mycket starkt förankrad i forskning. (Det har också beskrivits i flera inlägg i denna blogg.) Att demokrati skulle växa fram ideosynkratiskt som uppfinning i varje land är inte en vanlig förklaring numera (även om vissa politiker i vårt land kan tala om ”svensk” demokrati). Så hänvisningen till språkliga likheter som bakgrundsfaktor är för oss långsökt.

Så icke för Atkinson och Matthew. De anser att språklikheter också kan avspegla normer om egendom och innovation mm. och göra dem trögrörliga i sekler eller rentav årtusenden. Exempel på språkgruppers influenser skulle kunna vara att upplysningstankars spridning skett mer bland närliggande språkgrupper. Geografiskt närliggande språkgrannar har också mer sannolikt samma religion vilket kan skapa självförstärkande sociala kontakter och band. En stor litteraturöversikt om dessa samband stärker argumentationen.

Underlåtenhet att beakta kulturskillnader leder enligt författarna till dramatik i internationella relationer. Amerikanskt tillbakadragande från Afganistan, Irak och Syrien ledde till de demokratiska institutionernas kollaps och teokratiers upprättande i form av talibaners, despoters och IS-anhängares maktövertagande. Istället förordar författarna modeller för utveckling som fungerat för dessa samhällens närmare kulturella släktingar. Därmed hamnar vi i ett slags civilisationsteori, vilket innebär att vissa samhällsformer passar bättre för vissa (språkligt definierade) kulturer än andra. Statsvetare accepterar nog inte den tanken.

Vad blir slutsatserna? Olika antaganden ger olika slutsatser. Perspektiv som är nya för samhällsvetare kan bidra till nya forskningsidéer. Kanske kan frågan om Galtons problem (se förra inlägget) ge nya idéer om möjligheter till statistiskt kontroll i jämförande politikstudier och tips om analystekniker. Men frågan om riktningar i kausalmodeller mellan olika typer av kultur och ekonomi är nog ändå inte löst.

Marx kan därför vänta med att rotera i sin grav, tror jag.